28 jan Fördjupning: Vad händer med Nobelkvarteren vid Slussen och varför liknar de ett gåshuvud?
Vad vill vi egentligen med den stad som alla älskar, och där kärleken till det vi känner
till ofta byts mot hetsiga flöden av hat mot förändring?
Och vet vi verkligen vad vi
diskuterar eller styrs samtalet in på sidovägar där det väsentliga kommer i
skymundan?
När AI blir en som motor för alternativa idéer till arkitekturprojekt riskerar arkitekten att
reduceras till en åskådare och tyckare i mängden. På bråkdelen av en sekund tar vem som
helst med dem mest basala kunskap av att hantera en mus och ett tangentbord fram
parallella förslag till hur byggnaden skulle kunna få ett helt annat utseende. Trots att det mest
handlar om ”kul” bilder ses de ofta som seriösa alternativ med lika stort värde som ett seriöst
och genomarbetat arkitekturprojekt. Som David Chipperfields Nobel Center.
Det som förenar alla kritiker i både denna och tidigare Stockholmsdebatter är att alla älskar
sin stad. Inte sällan tycks det råda konsensus mellan olika falanger som i slutändan älskar
helt olika sidor att Stockholm, med den gemensamma utgångspunkten att det framtagna
förslaget är fel med den fundamentala skillnaden att de står på diametralt olika sidor. Not in
my backyard och Yes in my backyard står enade. Det här är inte ok! Gör om, gör rätt!
utbrister en skribent och sammanfattar därmed Yimbys facebookflöde angående Nobel
Center. En aning motsägelsefullt för en grupp uttalade jasägare kan tyckas.
Flödet av åsikter i kombination med den paradoxala kärleken till Stockholm, där vi i själva
verket älskar helt olika sidor av staden, skapar allt svårare förutsättningar att verka som
arkitekter och planerare, politiker och tjänstekvinnor och -män, ja för alla som är verksamma i
staden. Om detta flöde representerar våra beställare, hur ska vi som arkitekter då hantera
den konflikt som råder mellan de älskande? Den som någon gång försökt rita en drömvilla till
ett par som i själva verket är på väg in i en skilsmässa vet att uppgiften är omöjlig.
Varför liknar kvarteren ett gåshuvud och vad händer med halsen?
Illustration ur gestaltningsprogram för detaljplan 2011.
Foster + Partners och Berg Arkitektkontor
Chipperfields Nobel Center placeras framför KF-husens ikoniska fasader. Man kan älska
KFAI-arkitekten Jan Lundings glashus från 1974 som utgör Söders självklara avslutning mot
Saltsjön trots att det landar i en stökig trafikapparat och egentligen helt saknar sociala
kvaliteter. Att placera en byggnad framför detta hur är i princip jämförbart med kulturell
vandalism. Men det får man leva med – förändring är och har alltid varit en del av staden.
Någon verklig konsensus om Stockholm finns inte och kommer aldrig att finnas. Vi älskar
olika saker och kärleken är inte alltid besvarad men vi kommer fortsätta älska staden oavsett
om Chipperfields Nobel Center hamnar framför Jan Lundings fantastiska glashus eller inte.
Stadsgården idag.
Vad händer sen?
Kritiken mot nya Nobel Center fokuserar på byggnadens ”klossiga” tegelarkitektur men i den
mediala stormen kring bildernas representation av arkitekturen som yta har samtalet om
innehåll och sammanhang försvunnit.
Vad skapar Nobel Center för stadsrum? Hur landar den på platsen?
Platsen vid kajen framför KF-husen har länge varit en undanskymd vrå vid sidan om Slussen
och Nackabussarnas överdäckade terminalytor, en plats man snabbt vill passera trots
närheten till vattnet och den vackra utsikten mot Skeppsholmen och Saltsjön. Av den
anledningen är platsen väl vald för ny bebyggelse, även om de fina KF-fasaderna hamnar i
skymundan.
Som fristående byggnad skulle Nobel Center kunna framstå som en solitär, utanför
Södermalms frontlinje, med tre öppna sidor. Dock pågår redan arbetet med nästa pusselbit,
kontorshuset Lilla Katarina som antyds vagt i Chipperfields förslag. Denna byggnad syftar,
tillsammans med ett nytt parklandskap, till att knyta Nobelcenter till Slussen. Därmed bildas
även en helhet som tar bort upplevelsen av Nobelcenter som en solitär och istället flyttar
fram söders frontlinje.
Modellfoto från det utställda förslaget på Nobelprismuséet.
Fördelen, som utvecklas genom Chipperfield gestaltning, är att det skapas ett upphöjt stråk
som binder samman Mälarterrassen och Stadsgårdskajen.
För att det inte ska bildas en ny mörkare baksida där trafiken forsar ut mot Nacka ur
Nobelcenters östra gavel och fortsätter skilja kajen från Katarinaberget behöver detta
stadsbyggnadsgrepp fullföljas österut, genom att kajytorna aktiveras och trafikleden byggs in.
Terminalbyggnaden och Fotografiska muséet framstår idag som små paviljonger på en öde
asfaltsplan. Frågan man ställs inför är – vad väntar i framtiden för denna plats?
I en artikel i Fastighetsnytt den 4 februari jämförs ännu en gång Stockholm med Köpenhamn,
och även denna gång framställs danskarna som överlägsna vinnare i arkitektur och
stadsutveckling. Kanske sätter diskussionen kring Nobel Center fingret på vad som saknas i
Sverige – ett självförtroende att gå vidare och genomföra istället för att vackla på mållinjen
och modet att se möjligheterna som ligger framför våra fötter.
Stadsgården har potential att bli en av Stockholms mest attraktiva stadsdelar, med ett
fantastiskt läge vid vattnet, makalös utsikt, en central placering med kultur och stadsliv – en
plats som både innehåller och omges av det bästa av Stockholm. Om vi bara vågar.
Läs även debattartikeln om Stadsgårdskajen i SvD.
Illustrationer: Urban Design
Illustration: Urban Design och Chipperfield/Onirism
No Comments